Med kroppen mot jorden och din hand i min

image

Ibland så kan allt kännas övermäktigt, för mycket, för oroligt, för stora frågor och känslor. Ibland så stora att jag faktiskt bara vill sätta mig ner på golvet och säga nej.

Nej till omständigheterna och stopp till universum. Det räcker, lasta inte på mer. Ungefär så.

Just nu är det så, nog. För mycket och en smula övermäktigt.

Sol har länge haft problem med sin mage, hon går inte upp i vikt eller växer som hon borde. Jag har kämpat ganska länge för att få läkarna att lyssna och ta hennes symptom på allvar. Tillslut så grät jag mig till att de skulle göra ett svettest på henne för att utesluta Cystisk Fibros.

I förra veckan gjorde vi testet och det visade ett högt värde. Så från att läkarna mer varit inne på att jag är en orolig mamma, att det är Sols aktivitetsnivå som är boven och att jag borde ge henne kött, så har de nu en misstanke om att det kan vara cf ( cystisk fibros ) det handlar om. Ett nytt svettest ska göras eftersom det krävs två med högt värde för diagnos, och även ett genprov för att leta efter mutationen som orsakar sjukdomen. Så nu pågår samtal med cf-centret på Huddinge för det är dit vi ska för vidare utredning.

Jag pendlar mellan att vara livrädd, slå ifrån mig och att helt enkelt vägra genom att säga att det kan inte vara så, hon kan inte OCKSÅ ha cf på allt annat.

Men jag är rädd. Jag vill att mitt barn ska leva, jag vill att hon ska vara befriad ifrån alla fysiska utmaningar som finns och jag vill att vårt liv ska bli enklare.

Jag känner mig orolig, trött, ansatt, överväldigad och ensam.

Annonser
Publicerat i Presentation | 6 kommentarer

Det är de små sakerna som gör det ( eller är de stora? )

image

Ni kanske minns att jag klippte mig? Jag unnade mig och när jag var på g, så unnande jag mig ett läppstift. Ett lite dyrare, alldeles rött läppstift. Jag kände mig så snygg i det, att jag log som om jag bar på en hemlighet som bara jag visste.

Ja, det kan låta överdramatiserat men i min värld, där byxor utan snor, bajs eller spott på fortfarande är en bristvara, så KAN ett rött läppstift ha den effekten. Fråga vilken förälder med ett barn på under 1 år som helst. Och så lägger ni till att mitt barn snart är 4, så ja ni är med va?

Sol fick tag i mitt läppstift, jag pratade i telefonen i 2 minuter och det kostade mig min lilla hemlighet. Och jag grinade.

Jag satte henne i badet och skrubbade henne, grinade, skrubbade, grinade och fick inte ens skälla. Jag fick bara sitta där och säga, ja mamma är ledsen, jag förstår att du tyckte det var fint det gjorde jag med, så här ser jag ut när jag gråter osv.

Jag grinade i två timmar. Och beklagade mig till min närmsta vän som genast skickade pengar till ett nytt, och det hjälpte hela min känsla. Att någon klev i, konkret. Lyssna är underbart läkande, men jag önskar att någon klev i oftare.

Igår när jag lämnade Sol på förskolan, så sa vi hej då i hallen som vanligt. Soö gillar inte fysisk närhet och kramar mig sällan, utan vinkat halvt och sen går hon. När jag kommer ut genom grinden ser jag henne sittandes i ”vink-fönstret”, hennes näsa är tryckt mot rutan och hennes andedräkt gör att det blir imma. Jag går försiktigt fram till fönstret, sätter mig på huk, ler mot henne, ger henne en släng puss och formar mina fingrar till ett hjärta och tittar på henne. Hon ser mig rakt in i ögonen, utan att blinka och så nickar hon sakta.

Allt är över inom ett par sekunder och genom tårarna i mina ögon ser jag henne hoppa ner från bänken och springa till sin assistent.
Hon vet, Sol vet.

Så de där små sakerna, är det så att de egentligen är så ofantligt stora att de kan skaka marken vi står på för en kort stund?

Publicerat i Presentation | 1 kommentar

Du ser inte ut som min mamma

Idag tog jag mig lyxen att gå till frisören, eftersom jag visste att det skulle bli en ganska stor förändring så visade jag Sol bilder på liknande frisyrer igår. Det slutade med att hon grät över att hennes lugg är kort, tydligen vill hon ha långt hår som storasyster.

På vägen till dagis för att hämta hem Sol, funderade jag på om jag skulle sätta på mig min mössa för att gömma håret och kunna visa henne i lugn och ro hemma istället, men tänkte att jag har ju förberett henne så det går nog bra endå. 2 sekunder efter att jag kommit in på gården så ångrade jag mig, mitt barn tittar skräckslaget på mig och sen springer hon och gömmer sig under en bänk och blänger på mig.

Tillslut får jag ut henne och hon springer i stora cirklar runt mig, hon påminner om ett rådjur.

Väl utanför grinden så säger Sol att jag inte ser ut som hennes mamma.

Jag försöker ta bort håret och bara visa mitt ansikte, men det verkar inte fylla någon funktion och istället väljer jag att lyfta upp henne, hålla henne som jag brukar och upprepa, känner du att det är mamma? Tillslut mjuknar hon och nickar och talar om att hon inte gillar pussar.

Jag frågar om hon tycker att jag är fin och hon svarar jag vet inte, jag tycker bara om min mamma.

Sen går vi hem och mamma 2.0 verkar ha fått godkänt.

image

Publicerat i Presentation | 4 kommentarer

Självklara självklarheter och själv klarheter.

image

För någon vecka sedan så fick Sol sin första kalasinbjudan. Första där hon är medveten om det stora i det, ja på sitt sätt i alla fall.

Själv har jag ärligt talat bävat en smula för det här tillfället. Hur kommer hon att kunna hantera allt som händer på ett kalas och räcker jag till för att stötta henne på rätt sätt? Och den stora ( alltid närvarande själviska delen ) frågan, hur ont kommer det här att göra i mitt mammahjärta?

Det var omöjligt att ta Sol till affären för att köpa present. Omöjligt på det viset att hennes och min stress hade blivit för hög och omöjlig för att jag inte hade reserverna i min energi till det efter operationen i tisdags. Så storasyster fick handla och kom hem med ett diadem – perfekt.

5 imorse vaknade Sol och ville gå på kalaset. Hon sprang upp och hittade min gömma med mynt i köket och deklarerade högt att hennes kompis L, skulle få hennes pengar. Eftersom Sol stoppar allt i munnen lyckades jag tillslut få henne att lägga mynten i en tom Melatonin burk ( tack storebror. .). Under resten utav timmarna innan kalaset så talade Sol om att L skulle få hennes pengar, men sen skulle hon ge tillbaka dem, för det är ju Sols. Jag höll tyst om vems pengarna faktiskt var kl 04.55 imorse..

Det slutade med att Sol gav bort diademet och inbjudningskortet hon fick inför kalaset. Självklart inte inslaget, det är ju bara dumt alla vet ju vad det är.

Jag hade rätt, det gjorde ont i mig, så pass att jag fick tårar i ögonen.  Det var när alla barnen spänt satt runt födelsedagsbarnet och ivrigt hejade på paket öppningen. Min flicka satt i andra änden utav rummet, med ryggen mot och radade upp gubbar som hon sen hämtade upp med en leksaksbuss.

Det gjorde ont i mig för att skillnaden blir så tydlig, det avvikande blir så tydligt. Och mitt i min ledsna känsla så blev det så tydligt för mig hur nöjd Sol var där hon satt. Jag flyttade närmre för att finnas i hennes sfär och liksom visa henne att det är hon och jag, vi kan dela bubbla. Och då slutade det göra ont i mig.

För vi lyckades ju, visst?

Sol var på kalas, hon hade lämnat present, hon var lugn och kändes balanserad och vi var ju där. Till och med påklädd 🙂

Anledningen till att jag vågade anta utmaningen och till att jag kände mig så trygg att jag klarade av att ge lugna energier till Sol är mycket tack vare föräldrarna till barnet som fyllde år. Deras totala acceptans av Sol och av mitt sätt att vara hennes förälder var avgörande. Så om ni läser det här – tack. Tack för att vi fått växa lite till idag och tack för er självklarhet. Och tack för allt goda mjölkfria sockerifastform som vi kunde äta.

Tänk att ett barnkalas på öppna förskolan kan vara årets mest sociala händelse för oss. Imorgon tänker jag anta nästa utmaning, rensa klädkammaren med Sol hemma.

Dumdristigt? Bergis.

image

Publicerat i Presentation | Lämna en kommentar

Om rutinuppdrag som ambassadörfilter och övriga känslor

Sol ska opereras imorgon, inget allvarligt utan rör i öronen och skrapning av körtel – rutingrej.

Hur många har inte ungar som gjort just det. Jag har tre, snart fyra.

Och nu ligger jag här och är nervös och orolig. Nästan sårbart känslomässigt påverkad, och ja alla föräldrar känner säkert så inför att ens barn ska sövas.

Fast det är inte där min oro ligger, den ligger i att ta oss genom hela dagen. I att agera skyddsmur mot alla ord som strömmar ur vänlig vårdpersonal som vill göra bra, i att säga sluta prata och gå bara, jag tar det här till nästa människa som vill bra och genom sina önskningarna om att göra bra, bara förvirrar och ökar på mitt barns stress.

Jag är orolig att allt inte ska gå till på det sättet som jag förberett Sol på, att någon kommit på att ett annat sätt fungerar bättre, och att jag då står där och behöver hjälpa Sol oförberedd.

Sen, långt ner på listan kommer min oro för att de ska söva mitt barn och att jag måste vända ryggen till, gå ut ur rummet och lämna henne kvar där inne. Och smärtan över att jag behöver stå där helt ensam i den känslan.

Publicerat i Presentation | 1 kommentar

Om andras barn och mina ungar, eller något liknande

image

Ungefär så känns mitt föräldraskap.  Vet du vart du ska då?
Nej… Ska vi gå dit tillsammans?

Jag får ganska ofta höra att ja men så gjorde mitt barn med, så gör alla barn, man får bara göra så här eller sådär, så går det över sen.

Och varje gång jag får höra det, så tänker jag alltid, ja fast vad var anledningen till att ditt barn gjorde så?

Om någons barn bitits på dagis, för att den inte hunnit lära sig språket ordentligt ännu, så håller jag med – det kommer gå över. Barnet kommer i samspelet och i sin utveckling lära sig andra strategier.

Fast om barnet bits för att miljön är för stressig? För att alla ljuden tränger sig in genom öronen och liksom borrar i hjärnan? För att det är helt ohanterligt att det helt plötsligt sitter en Lille Skutt bild på dörren till toaletten?  För att den blandade maten till lunchen blev för svår att sortera så barnet inte kunde äta? Eller för att ett annat barn stod i vägen för det lugna stället bakom dörren?

Om det är anledningen till att barnet bits, då kommer det ju inte att gå över och då är det inte samma sak som för alla andra barn, eller hur?

Då borde det ju rimligtvis vara de som ansvarar för miljön som behöver utvecklas, så att miljön kan anpassas. Det borde ju rimligtvis vara miljön som ska tillrättavisas och inte barnet, det ser i mina ögon ut som att det är miljön som är problembeteendet.

Oftast så orkar jag inte dra hela den här dialogen,  ibland försöker jag men när jag blivit avbruten ett par gånger så väljer jag att låta bli.
Och det är ok. Vi behöver inte förstå varandra, jag behöver förstå mitt barn och jag behöver hitta rätt väg för oss att gå på.

Ibland är det lite som att vara utan karta och ibland skulle det vara skönt att inte behöva fundera efter så mycket. Men bit för bit så bygger vi ju våra egna vägar, och om du vill, så kan du få kika på min karta.

Jag vet inte riktigt vart den leder men den känns rätt, i magen, just där det behöver kännas rätt.

Publicerat i Presentation | 1 kommentar

Matt i pälsen och med kärlek i stegen

image

En tigerunge kommer från en tigermamma, och ränderna går aldrig ur även om krafterna sinar ibland.

En timma satt jag på soffan utan att kunna röra mig. I min jacka och i min mössa satt jag där utan att ens kunna flytta min blick. Det kändes som att min hjärna hade stannat, det var alldeles tyst och stilla. Jag kände hur mina salta tårar rann sakta ner för mina kinder.

En stund senare, någonstans i bakhuvudet så började bandet att spela igen, kom ihåg att skicka in kontoutdragen, ring barnläkaren och påminn om intyget, googla konsumentverket, Sol,  Sol, volymen höjdes och ljudet kom närmre och närmre, starta upp kroppen och hämta Sol! Nu var det, det enda som hördes. Att hämta hem min flicka överröstar allt annat.

Jag fick ta mina händer kring mina ben, ett i taget och sätta ner dem på golvet för att kunna resa mig upp.
Och långsamt startades min kropp igång igen.

Jag kom fem minuter för sent till dagis, men jag var ikapp, min kropp, min själ och mitt huvud var på samma ställe igen och det enda som var viktigt precis just då, den enda som var viktig precis just då, blängde argt och kastade sand på mig. Och genast så fylldes jag med en sån total hängiven kärlek att jag inte ens ska försöka sätta ord på den.

Min eftermiddag efter ett nästan 2 timmars långt möte med försäkringskassan kring barnens vårdbidrag, 10 timmars effektivt skrivande och inhämtning av ett antal läkarintyg. Och störst av allt, min känslomässiga reaktion på att få höra: det där godkänner vi inte som merkostnad, inte det där heller, samma sak med det här, det räknas som normala kostnader i en familj.

Publicerat i Vår vardag | Märkt , | 1 kommentar