Om oss

Sol nyfödd ❤

När min lilla Sol föddes förstod jag ganska snabbt att hon var annorlunda än de barnen som vi mötte.
Hon var snabb, mycket snabbare helt enkelt, hon gick medans de andra fortftarande satt still och tittade på omgivningen. Hon klättrade överallt medan de andra tog sina första kryptag.

Jag for efter som ett skållat troll, för att förhindra, stoppa, skydda (andra och henne). Och andra tittade på oss, ibland med förundran, ibland med beundran och ibland med rädsla och förvåning.

Och jag frågade andra; var ert barn så här? Hur sover ert barn?
Och jag frågade personalen på alla ställen jag kom till efter råd. Alla råd jag fick hade jag redan gått igenom och förkastat. Det fick helt enkelt bli Sol lösningar, och dem fick jag komma på själv.
När hon var 3 månader och vägrade ligga ner i vagnen, fick hon åka sittvagn med ett stort täcke bakom ryggen, då blev hon nöjd. När hon satte sig upp i babysittern, så fick hon sitta i vanlig stol med kudde under, runt och framför.

Jag kommer idag inte ihåg alla knep jag tog till, men de var många.
Och ingenstans hittade jag någon hjälp på vägen.

Jag pratade med öppna förskolan om hennes sömn, BVC kallade henne för microsovare, rådet jag fick var att släcka ner och läsa böcker för henne. Jag fick låna med mig en bokpåse hem, och jag lämnade tillbaka en påse med sönderslitna böcker, jag tror tom att själva påsen fått sig en omgång.
På BB kom personalen in och frågade om hon fortftarande var vaken, inte ens som nyfödd sov min flicka, nej hon låg där med sina stora bruna ögon vidöppna.
Sol kröp som 5 månaders bebis, när hon var 6 månader klättrade hon på möblerna och som 8 månaders gick hon. Alltid i full fart. Dygnet runt. Hon fick sluta sova i min säng när hon var 7 månader, men spjälsängen fungerade inte, för den trasslade hon in sig i. Så hon fick ligga i en växasäng, vadderad med massor av täcken, så hon inte skulle slå i huvudet eftersom hon konstant rörde sig.

Och jag fortsatte att fråga andra. Jag började att fundera, kan min flicka ha AHDH? Hon är ju aldrig stilla. De som var närmst oss nickade instämmanden, men andra sa: jag hade en kompis och hans systers barns dotter var likadan men nu är hon hur lugn som helst.. Och andra skällde på mig och tyckte att jag försökte stämpla ett så litet barn med en hemsk diagnos.

Så jag fortsatte att känna mig förvirrad och numera även ha dåligt samvete över mina ”hemska” tankar om min fina flicka. Vad var det för fel på mig? Att jag inte bara kunde njuta av Sol.

Sen började hennes utbrott att komma. Hemska. Jag fick inte röra henne, inte trösta, inte lyfta upp. Hon skrek, hon kastade sig handlöst bakåt, hon bet sig, hon slet i sitt hår. Och i mig om jag närmade mig. Hon valde själv avståndet till mig genom att hasa iväg över golvet tills jag var lagom långt ifrån, eller lagom nära. Jag försökte, jag satte min hand på hennes fot, hon skrek som i panik. Jag försökte sjunga för henne, men det blev bara värre.
Tillslut lärde jag mig vilket avstånd som var ok för henne och jag kunde sitta där och prata med henne, i vanlig samtalston, och när hon efter ett tag, ibland ett par timmar, var redo, så kunde jag säga, nu lyfter jag upp dig, och då fick jag trösta henne.

Jag ringde BVC, de bekräftade det jag känt hela tiden, genom att säga, vi har hört vad du sagt hela tiden och vi har sett, vi skickar en remiss till BUP för utredning. Samtidigt klev Barnläkarmottagningen in och skrev en remiss.

Sols mat har alltid varit katastrof. Ett par ml ifrån flaskan, paus, ett par ml till osv. Hon går upp 100 gram i månaden och väger som en 1åring ungefär. Hon har inte tid att sitta still och äta, och dessutom så gör ju hennes enorma aktivitetsnivå att hon bränner massor.

Det gick ett par månader och sen fick vi komma till BUP. De tittade på Sol, de pratade med henne och med mig, de observerade henne och de såg alla de timmar av Martimeofilmningar som vi gjort. Det pratade om att hon inte sökte kontakt, att hon var väldigt självständig, inte bad om hjälp och var svag i ögonkontakten och i mimiken. Att hon hade svårt att fokusera och stanna upp. Att hon var motoriskt tidig och fingerfärdig.
De började prata om Autism.

Austim? Skulle min flicka vara autistisk? Jag som trott att jag överdrivit, eller att hon på sin höjd skulle ha ADHD. Det blev rörigt i mitt huvud samtidigt som bitar föll på plats.

Aha, det är därför hon vägrar ha kläder på dig?
Det är därför hon inte vill att jag kramar henne? Det är därför hon inte bryr sig om de andra barnen? Det är därför hon får sina utbrott?

Ok, hur hjälper jag henne nu?

Jag hade ganska länge stått handfallen när hon fick sina utbrott, jag hade haft många tillfällen där jag tittat på min flicka och inte förstått. Men nu fanns det ju kanske någonting som förklarade, något som kunde ge mig en vägvisning.

Efter ett tag så fick jag komma tillbaka. Autismspektrastörning och utvecklingsförsening.
Det sa de om min flicka. Äntligen. En diagnos, ett redskap för att kunna bemöta mitt barn.

Men hon är ju så liten… sa folk runt mig. Hon ger ju kontakt! Sa andra.
Och jag bestämde mig för att sluta lyssna på andra. Jag valde att lyssna inåt och på de som arbetar med de här barnen.

Och jag började att leta efter andra föräldrar som har så småbarn med diagnos, min flicka var ju då bara 18 månader. Men jag hittade ingen. Till och med bland föräldrar till diagnosbarn bemöttes jag med skeptis eftersom hon var så liten. Så därför tänker jag själv skriva. Jag tänker skriva, och hoppas att det finns någon annan förälder där ute som kan känna igen och ha nytta av det jag skriver.

Jag stannar där för idag.
Annonser