Tema: Utredning

Ordet utredning tillhör ett utav de orden som väcker starka känslor hos mig, och jag vågar mig på att gissa att jag inte är ensam om den upplevesen bland oss som lever med NPF på ett eller annat vis.

Jag har försökt att sortera vilken känsla som ligger överst, men det är omöjligt att reda ut för dem drar åt alla olika känslohåll.

Den varmaste känslan jag får är den utav en plats och utav tillfällen där vi får vara i en miljö där jag upplever att mitt barn blir sedd och jag som förälder får möjligheten att inte vara den som sitter på alla svaren. Utan jag får ställa frågor, undra, ifrågasätta, få förklarat för mig och jag får berätta hur jag upplever mitt barn utan att behöva höra; ja men så gör alla barn, och hon är ju sååå söt/social/duktig/verbal osv osv. Missförstå mig rätt, jag kan prata i eoner om hur makalöst fantastisk mitt barn är, fast det är inte det jag berättar om när jag vill förklara varför hon ännu en gång bitit ditt barn eller när vi kommer i kontakt med nya människor.

Utredningarna har också alltid varit fulla utav nervositet och osäkerhet för min del. Tänk om det bara är jag som inbillar mig? Överdriver? Inte sätter nog med gränser? Tänk om mitt barns utmaningar beror på att jag inte levererar som förälder?

Och sorg- tänk om det inte är mig det beror på. Tänk om mitt barn verkligen, i sig själv, fungerar på ett sånt sätt att det innebär stora svårigheter för henne i mötet med resten utav världen?

Jag hade en föreställning om att utredningen var något vi gjorde för att få vetskap, och sen la vi den bakom oss och gick in i ”strategi och hjälpa”-stadiet.

Men det har visat sig att det inte är så. Jag får ofta försvara utredningarna som gjorts, jag får till och med bestämt intyga om kompetensen på teamet som genomför dem. Det händer även att jag får berätta exakt hur utredningarna gått till och hur mycket tid vi spenderat på BUP. Och då handlar det inte om intresse från frågeställaren, utan i rent försvar för giltighetsvärdet på resultatet. Och jag upplever det enormt frustrerande.

Jag tror på utredningar, jag tror på möjligheten till kunskap och rätt förståelse inför vissa grunder i människan jag har framför mig ( eller inom mig för den delen ). Och jag tycker samtidigt att det är ett skrämmande stort ansvar att bedöma, beskriva och definiera en annan individs egenskaper, förutsättningar, styrkor och utmaningar. Jag anser att det måste göras med absolut största respekt, försiktighet och med enormt stora kunskaper.

Sen har det varit viktigt för mig att inte definiera mitt barn efter namnen som står i det där fältet med diagnoser på intyget. Mitt barn är människa – individ- Sol. Hon har autism, hon har en hörselnedsättning, hon har adhd och tvångshandlingar. Hon blir ibland manisk och gränspsykotisk.

Men hon ÄR Sol, en utav människorna jag älskar mest på den här jorden och alla andra planeter i världsrymden.

Hon är kärleksfull, charmig, målmedveten, påhittig, snabb, intelligent, har stark integritet och besitter en inre styrka som få har turen att ha.

Och med hjälp utav utredningarna, så får jag möjligheten att ge henne bästa möjliga förutsättningarna för att få fortsätta att vara just människan, individen Sol. Och det anser jag henne ha full rätt till.

Annonser
Det här inlägget postades i Presentation. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s