Balansmästare eller tokbränd?

Jag tänkte att jag skulle sluta skriva här på bloggen, att jag inte längre hade tillgång till det här forumet. Och så satt jag och småläste i en grupp på fb där vi skriver inlägg utifrån olika teman.

Temat just nu är utbrändhet. Och det ordet fick mig att bestämma mig för att vägra ge upp. Så jag skriver vidare, och idag om utbrändhet.

Utbränd, gå in i väggen, kollapsa, sluta fungera, kroppen lägger av. Jag har använt mig utav många ord förutom just ordet utbränd.
Det låter alldeles för definitivt för att jag ska klara av att uttala det. För skrämmande.

För vad betyder det? Vad innebär det, i vardagen? I mitt liv? I mitt barns liv?

Jag har det i bakhuvudet, ungefär som den där tiden till ögondoktorn som innebär svidande ögondroppar för Sol. Det finns där, men jag orkar inte ta tag i det.

Jag googlade tecken på utbrändhet, och fick fram en massa texter. Jag kan inte fokusera och ville därför hitta en punktlista, jag gav upp. Men jag hittade ett test som läkarna tagit fram för att ( för att de gillar sina tester helt enkelt, det vet vi alla som lever med npf ). Jag gjorde testet och fick 47 poäng på en skala mellan 0-50. Och då underdrev jag på ett par punkter.

Om jag försöker mig på att lista upp mina symptom ( som jag tror/antar/skyller på stressen ) så tror jag att den blir ungefär så här:

* Trötthet som aldrig ger med sig
* Hjärtklappning
* Andfådd
* Svårt att somna/vaknar ofta
* Känner mig aldrig utvilad
* Skakar
* Svettas så det rinner
* Fryser
* Huvudvärk
* Värk i kroppen
* Biter ihop käkarna
* Tappar hår så det ligger som en matta
* Får stora blåmärken utan att jag vet vad jag gjort
* Dålig aptit
* Minnet är så dåligt att det jag skrivit upp glömmer jag
* Ljudkänslig
* Snabbt irriterad
* Ont i magen
* Ser inga lösningar för att förändra
* Svårt att fatta beslut/göra val
* Känner mig jagad
* Svårt att varva ner ( omöjligt – jag underdriver igen )
* Orkar inte umgås
* Gråter

Listan kan nog göras ännu längre, men jag klarar inte av att skriva mer.
Det största priset för mig ligger nog i att jag tappat mig själv. Inte så där som det är när barnen är små, då jaget ligger och vilar och väntar på att få göra en enastående entrée igen så fort ungen inte skriker dygnet runt längre.

Utan jag menar på riktigt tappat bort mig själv. Jag minns inte längre vad jag hade för önskningar för mitt liv, jag vet inte hur jag vill ha det och bara av att skriva den meningen så känner jag mig egoistisk och att jag tagit på mig rättigheter som jag inte borde göra.

Jag behöver göra förändringar, men eftersom jag inte har mig, inte har min förmåga att fatta beslut eller tänka klara och rationella tankar så snurrar jag på i det där ekorrhjulet som alla varnar för, och alla som står vid sidan om och viftar med varningsflaggor och ropar du måste varva ner annars… De får fortsätta vifta och ropa. Fast jag har viskat fram en önskan om hjälp, jag har sagt något i stil med att jag behöver hjälp att reda ut hur jag ska planera det, livet. För jag kan inte tänka klart.

Jag hoppas att jag valde rätt mottagare. Annars försöker jag om något varv igen.

Och jag intalar mig fortfarande, obevekligt att kärlek är svaret.

image

Annonser
Det här inlägget postades i Presentation. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Balansmästare eller tokbränd?

  1. LL skriver:

    Jag gråter av att läsa din text. Det kunde varit jag. Fast ändå inte. Vi lever så olika stressartade liv, men ändå så lika egentligen.

    Jag jag inga svar, bara en bön om att du klarar dig från fysisk kollaps. Den hjälper ju knappast den mentala delen.

    🙏bless you🙏

  2. Ping: Balansmästare eller tokbränd? | Fröken kaos och kärlek | Köpa hemsida av webbyrå

  3. Aspergermamma skriver:

    Men åh! Vilket starkt inlägg. Det berörde mig verkligen. Känner igen mig själv från förr. Sitter här med tårar i ögonen. Du trampar vatten och kämpar på. När folk säger att du ska göra ditten och datten så lägger de bara sten på börda. Försök att strunta i dem. De förstår inte. De bara dränerar dig på energi.

  4. Karin skriver:

    Hej!
    Jag har läst din blogg i över ett år. Aldrig skrivit nått förut. Jag har din blogg uppe som en egen sida i min webbläsare på mobilen HELA tiden. Tittar mer eller mindre in dagligen. Jag har inga tips, inga lugnande ord eller egna erfarenheter att komma med men jag vill så gärna berätta för dig hur otroligt mycket du påverkar mig. Jag tycker du är enastående, övermänskligt stark både psykiskt och fysiskt. Jag är imponerad av allt du gör för din urgulliga tös och jag hejjar på dig! Ville bara att du skulle veta det.

    Kram Karin

    • Sofia skriver:

      Tack Karin!
      Om jag bara kunde beskriva en tiondel av hur mycket dina ord betyder, så skulle jag vill göra det. Jag känner mig mållös.
      Tack ♡

      • Karin skriver:

        Det va det absolut minsta jag kunde göra. Jag tycker du är en riktig SUPERmorsa och som tänker så otroligt klokt och skriver vackert, målande, inspirerande och roligt på samma gång.
        Kram

  5. Ugglan skriver:

    Känner igen mig själv från förr i din text. Försök hitta små egna stunder varje dag, be om hjälp. Du är en kämpe. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s