Fördomar

– Han kan om han vill!
– Du behöver släppa taget!
– Det måste bero på hemmamiljön, för här fungerar ditt barn utmärkt!
– Måste du prata med henne som om hon var en hund?!
– Ärliga människor tar ögonkontakt, oärliga och osäkra vill inte se en i ögonen!
– Men så där gör alla barn!
– Vad är du för mamma som drogar dina barn?!
– Va? Autism? Hon ger ju jättefin kontakt!
– Hyperaktiv? Nääää, hon är bara en liten teaterapa, det är inget fel på dig lilla gumman!

Fördomar. Bara ordet väcker en hel del känslor och reaktioner hos mig.

Ilska, för alla gånger jag själv och mina barn blivit utsatta, skam för alla gånger jag har och har haft fördomar, frustration över hur många områden som fördomarna dominerar och sorg över hur många fler tillfällen av dömande vi kommer att uppleva.

Jag kan berätta hur många exempel som helst om när människor sagt att mina barn är ouppfostrade, lata och bortskämda. Eller alla gånger jag fått höra att jag borde vara hårdare, eller släppa efter.

Men det mest smärtsamma och faktiskt förödande är just den fördomen där jag som mamma blir stämplad som hysterisk och mina barns behov därför avskrivs. Det handlar oftast om utbildad personal på förskolan, skolan eller läkare som vi möter. Människor som trots mina ord, trots habiliteringens och bups ord och intyg, väljer att bortse ifrån den samlade kunskapen och istället luta sig mot sina personliga åsikter. Dom är värst. För dom förhindrar mina barns utveckling och rättigheter.

Jag vet inte hur många gånger jag muttrat: ja hon har autism och det tar Neuroteamet hand om, kan du som är allmänläkare ta hand om örat hon har ont i tack.

Men sen finns det dom mer vardagliga situationerna.

Som när en släkting lutade sig till Sol och sa:
– Det är inget fel på dig, du är bara en liten teaterapa!

Eller när vänner går in och säger till, i tron om att det ska ha bättre effekt. Den enda effekten är att jag får ett kränkt barn som inte förstår vad som hände.

Men vad kan man göra då? Hur kan omgivningen göra för att vi ska slippa missförstå varandra?

* Låt bli att ge råd eller leverera sanningar.

* Fråga gärna om ni undrar något eller något verkar konstigt.

* Låt mig vara expert på mina barn.

* Fortsätt att bjuda in oss, jag vet att vi ofta behöver avstå. Men inbjudan betyder mycket både för mig och barnen.

Jag vill avsluta med att skriva att vi ÄR inte diagnoserna. Dom är en del utav oss, en del i vårt liv. Vi vill fortfarande ta del, vara med, skratta, leka, träffas och göra allt annat som tillhör livet. Bara en aning snabbare, långsammare, mer förberett och kanske en smula baklänges.